Siirry pääsisältöön

Kärrdikter. Claes Ahlund i SLS 89 : Vid kärrets rand. Joel Rundt som österbottnisk naturdiktare.

Jag har med intresse läst prof. Claes Ahlunds artikel i SLS 89 om Joel Rundts diktning: Vid kärrets rand. Joel Rundt som österbottnisk naturdiktare.   

Här kommer tre kärrdikter av Joel Rundt. 






Joel Rundt, Ödemark, 1912


Gangspängerkärret

Emellan bergen som ett öppet kärr
i jordens anlete, du svarta kärr
nu öppnar framför mig din våta famn,
och bottenlöshet talar ur ditt namn.

Du drager mig med oförklarligt tvång
till slipprig gångstig och till murken spång.
Det är, som dolde du en sagoskatt
i djupet av din gungflys svarta natt.

-  Här samlas skogens älvor till sin dans
i hjortronblom och roslingrisets krans
i sommarnattens skymningsbleka glans.

-  Nu ångar du i julisolens sken
och starka dunster slå från skvattramgren,
och gölen gnistrar som en svartgrön sten.




Joel Rundt, Den stilla ån, 1920

Myren

Myren, höljd i dimmors dräkt,
vilar tyst och tänker.
Rist av en förlupen fläkt
svagt en kärrbjörk blänker.
Stilla ned från kvist och gren
dimmans pärlor dugga,
skimra i ett disigt sken
utan glans och skugga.

Så i grått försilvrat ljus
höstens färger blandas.
Här är icke röst, ej sus,
knappast skogen andas.
Upp ur mossans våta bädd
kärrets kyla stiger.
Grå i höstens dimmor klädd
myren står och tiger.


Joel Rundt, Den stilla ån, 1920

Vid tjärnen


Hjortonris och getporsblom
kransa tjärnens vatten.
Innan maden mörk och tom
sjunker in i natten,

glider tyst en ensam and
ned på trötta vingar.
Ytan bräcks, och in mot land
vandra vattnets ringar.

Flugen långt från fjärd och hav
in i skog som skuggar,
anden äntligt döljes av
tjärnens starrskogsruggar.




Då Ahlund nämner de utländska diktarna John Bunyan, Henry David Thoreau och Bengt Lidner, diktare som i sin diktning också behandlat kärrtematiken , ville jag också ta fram (åtminstone) två av vårt lands finska diktare, som även har skrivit om kärr. Dessa är Aaro Hellaakoski och Einari Vuorela. 


Då man tänker på de Joel Rundts dikter, som Ahlund har tagit fram i hans artikel, så står de nyssnämndas två dikter Suolla sataa och Suolla (se nere) i en intressant jämförelseposition till Rundts dikter.

Kärret är ju ett viktigt tema inom finländsk konst. I litteraturen Kivis Sju bröder röjer och torkar ut ett stort kärr i Impivaara. Linnas Täällä Pohjantähden alla börjar med satsen Alussa oli suo, kuokka ja Jussi. 

Joel Rundt var ju född i Nykarleby. Hans minnesstod står intill stadens kyrka.  Själv  arbetade jag vid Nykarleby hälsocentral under åren 1980-82 i min första ordinarie läkartjänst.

Vad angår några andra österbottniska diktare: Ernst V. Knape var min läkarkollega. Viktor Sunds fina dikt “Där björkarna susa..” är en vacker idyll. Det är underligt att Arvid Mörne ansåg dikten vara både naiv och amatörmässig.



Aaro Hellaakoski


Suolla


Rämettä, rahkasuota,
nevaa upottavaa.
Tule ei niitten luota
yhtään tuttavaa,
           
tulee vain tuulenhenki,
vakavan vaitelias,
nevojen harmaittenki,
ainoa asukas,

sylistään tietämättään,
ylleni varistaen
tuoksuvan pursumättään,
köyhän rikkauden,

kantaen äänenkin jostain,
luhdalta, kauempaa,
missä siipeä nostain,
kuovi kiljahtaa.



Einari Vuorela


Suolla sataa


Oudon alakuloisina
syksyn pilvet mailleen mataa.
Jostain kuuluu kuikan itku.
Kaukaisella suolla sataa.

Mielen kolkkoon hämäryyteen
niinkuin liejuun toiveet vaipuu.
Mutta lepäämättä lentää
ihmeellinen lintu - kaipuu.



Båda dikterna ingår i boken :  Suomen Kirjallisuuden Antologia VI. Otava Helsinki 1972.
Lähetä kommentti

Tämän blogin suosituimmat tekstit

I thin kk tha tt anim all s in the z ooss suff errrrrrrrrrrrrr quit e a lo ttttttttttttttttttt - tävisräk tem iälE

Luu len et tä el äin tarh ojen eläi met kär si  vät ai ka pal jon eläin tar hois sa.

I thin k tha t anim al s in the z oos suff er quit e a lo t. 

Taidemaalari Seppo Uolevi Näätänen (1920-1964)

Taidemaalari Seppo Näätänen (Seppo Uolevi Näätänen, 1920-1964) oli minun piirrustuksenopettajani Ruoveden yhteiskoulussa. Hän on minuun melko lailla vaikuttanut kuvataiteilija. Hänen ekspressiiviset, abstraktit työnsä ovat jo alle kymmenvuotiaasta jääneet vaikuttamaan mieleeni.

Viisikymmentä vuotta ensitapaamisesta : Hannu Helin, kirjailija (1944-2015)

Hannu Helin oli minun hyvä ystäväni neljänkymmenen seitsemän vuoden ajan.  Asuimme yhdessä Helsingin Vallilassa. Olin hänen alivuokralaisensa hänen kaksionsa toisessa huoneessa kaksi vuotta, vuodet 1968-1970.  Tapasimme vuosikymmenten ajan toisiamme usein. Sitä useammin keskustelimme puhelimessa. 
Näihin aikoihin vuotta,  elokuussa 1968, tapasimme ensi kerran. Etsin itselleni asuntoa Helsingistä, olin aloittamassa opintoni. Hänen, myös opiskelijan, viides tai kuudes vuosi hänellä menossa, osoitteensa annettiin minulle opiskelija-asuntoja välittävästä konttorista, joka silloin sijaitsi nykyisen Tavastian lähellä. Meitä uusia opiskelijoita, jotka tarvitsivat asuntoa, oli paikalla pitkä jono odottamassa kadun varrella. Kaikki eivät mahtuneet toimistoon.
Menin sitten ratikalla Vallilaan. Hauhontien asunnon oven avasi virnuillen hymyilevä hoikka nuorimies. Kihartuva ruskea tukka kehysti hänen kasvojaan. Vuokralletarjoaja esitteli minulle huoneen, joka oli kaksion keittiö. Olin siihen ja tähän…