Jag har med intresse läst prof. Claes Ahlunds artikel i SLS 89 om Joel Rundts diktning: Vid kärrets rand. Joel Rundt som österbottnisk naturdiktare.
Här kommer tre kärrdikter av Joel Rundt.
Joel Rundt, Ödemark, 1912
Gangspängerkärret
Joel Rundt, Den stilla ån, 1920
Myren
Myren, höljd i dimmors dräkt,
Hjortonris och getporsblom
Då Ahlund nämner de utländska diktarna John Bunyan, Henry David Thoreau och Bengt Lidner, diktare som i sin diktning också behandlat kärrtematiken , ville jag också ta fram (åtminstone) två av vårt lands finska diktare, som även har skrivit om kärr. Dessa är Aaro Hellaakoski och Einari Vuorela.
Då man tänker på de Joel Rundts dikter, som Ahlund har tagit fram i hans artikel, så står de nyssnämndas två dikter Suolla sataa och Suolla (se nere) i en intressant jämförelseposition till Rundts dikter.
Här kommer tre kärrdikter av Joel Rundt.
Joel Rundt, Ödemark, 1912
Gangspängerkärret
Emellan bergen som ett öppet kärr
i jordens anlete, du svarta kärr
nu öppnar framför mig din våta famn,
och bottenlöshet talar ur ditt namn.
Du drager mig med oförklarligt tvång
till slipprig gångstig och till murken spång.
Det är, som dolde du en sagoskatt
i djupet av din gungflys svarta natt.
- Här samlas skogens älvor till sin dans
i hjortronblom och roslingrisets krans
i sommarnattens skymningsbleka glans.
- Nu ångar du i julisolens sken
och starka dunster slå från skvattramgren,
och gölen gnistrar som en svartgrön sten.
Joel Rundt, Den stilla ån, 1920
Myren
Myren, höljd i dimmors dräkt,
vilar tyst och tänker.
Rist av en förlupen fläkt
svagt en kärrbjörk blänker.
Stilla ned från kvist och gren
dimmans pärlor dugga,
skimra i ett disigt sken
utan glans och skugga.
Så i grått försilvrat ljus
höstens färger blandas.
Här är icke röst, ej sus,
knappast skogen andas.
Upp ur mossans våta bädd
kärrets kyla stiger.
Grå i höstens dimmor klädd
myren står och tiger.
Joel Rundt, Den stilla ån, 1920
Vid tjärnen
Hjortonris och getporsblom
kransa tjärnens vatten.
Innan maden mörk och tom
sjunker in i natten,
glider tyst en ensam and
ned på trötta vingar.
Ytan bräcks, och in mot land
vandra vattnets ringar.
Flugen långt från fjärd och hav
in i skog som skuggar,
anden äntligt döljes av
tjärnens starrskogsruggar.
Då Ahlund nämner de utländska diktarna John Bunyan, Henry David Thoreau och Bengt Lidner, diktare som i sin diktning också behandlat kärrtematiken , ville jag också ta fram (åtminstone) två av vårt lands finska diktare, som även har skrivit om kärr. Dessa är Aaro Hellaakoski och Einari Vuorela.
Då man tänker på de Joel Rundts dikter, som Ahlund har tagit fram i hans artikel, så står de nyssnämndas två dikter Suolla sataa och Suolla (se nere) i en intressant jämförelseposition till Rundts dikter.
Kärret
är ju ett viktigt tema inom finländsk konst. I litteraturen Kivis Sju
bröder röjer och torkar ut ett stort kärr i Impivaara. Linnas Täällä
Pohjantähden alla börjar med satsen Alussa oli suo, kuokka ja Jussi.
Joel
Rundt var ju född i Nykarleby. Hans minnesstod står intill stadens
kyrka. Själv arbetade jag vid Nykarleby hälsocentral under åren
1980-82 i min första ordinarie läkartjänst.
Vad
angår några andra österbottniska diktare: Ernst V. Knape var min
läkarkollega. Viktor Sunds fina dikt “Där björkarna susa..” är en vacker
idyll. Det är underligt att Arvid Mörne ansåg dikten vara både naiv och
amatörmässig.
Aaro Hellaakoski
Suolla
Rämettä, rahkasuota,
nevaa upottavaa.
Tule ei niitten luota
yhtään tuttavaa,
tulee vain tuulenhenki,
vakavan vaitelias,
nevojen harmaittenki,
ainoa asukas,
sylistään tietämättään,
ylleni varistaen
tuoksuvan pursumättään,
köyhän rikkauden,
kantaen äänenkin jostain,
luhdalta, kauempaa,
missä siipeä nostain,
kuovi kiljahtaa.
Einari Vuorela
Suolla sataa
Oudon alakuloisina
syksyn pilvet mailleen mataa.
Jostain kuuluu kuikan itku.
Kaukaisella suolla sataa.
Mielen kolkkoon hämäryyteen
niinkuin liejuun toiveet vaipuu.
Mutta lepäämättä lentää
ihmeellinen lintu - kaipuu.
Båda dikterna ingår i boken : Suomen Kirjallisuuden Antologia VI. Otava Helsinki 1972.
Kommentit