Vårt elgitarrband The Väinämöinens i Ruovesi (1964 - 1966)

Antti Hernesniemi: Vårt elgitarrband The Väinämöinens 

Skolkörer  leddes av lärarna. Inget av mina band var  ledda av fullvuxna. Detta betydde att i kör lärde jag den äldre generationens musik, den musik som körens dirigent hade valt. I vårt band däremot, så primitivt vår musik än i början var, gjorde vi allt själv. Vi - fyra pojkar: Markku N, Jarmo, Markku M och jag - valde den musik som vi ville behärska  och vi skapade, köpte och samlade själva våra instrument,  förstärkare och högtalare.  Vi gjorde också egna sånger med egna melodier, rytm och ackord till egna texter.   Vi var på väg att bli unga kunniga professionella beatmusiker (nuförtiden skulle man säga rockmusiker). 

Men denna genre räckte inte till för mig.   Jag var intresserad av mera mångsidig musik.  Jag fick ju klassisk skolning under mina pianolektioner som tonåring.  Men jag ville ha någonting mera rytmiskt och mera inspirerande än t.ex.  Czernys pianostycken. De och några andra för mig tråkiga stycken kunde inte tillfred ställa en ung mans instinkter, som fick mig att leta efter någonting som  känns  ända in i ryggmärgen - ”luissa ja ytimissä”.    Våra förstärkare var mycket måttliga angående decibelnivån. De nivåer som nutida rockband använder  är  mycket, mycket större i jämförelse med vårt bands decibelnivå. Jag tror att ingen av åhörarna kunde ha fått en hörselskada av dem. Ändå tror jag att vår musik har skadat min hörsel  i någon mån. 

Jag liksom de flesta elever på 1950- och 1960-talet sjöng i skolans körer. Där lärde jag mig sjunga i tenorstämma och fick samtidigt lyssna på de andra sjungande skolkamraterna. Detta gav mig en klar känsla av den vanliga klassisk-romantiska harmonin, som var den mest allmänna i skolans musik. Denna harmoni måste jag senare i början av 2000 efter att jag börjat studera musikologi, analysera och till en del motarbeta, då jag ville hitta mina egna harmonier för mina kompositioner.

Jag spelade trummor och sjöng i vår elgitarrband The Väinämöinens. Att lära sig att spela trummor och sjunga i ett nybörjarband var för mig ett inspirerande försök. Vi var alla nykomlingar inom bandmusik, de andra med sina självgjorda gitarrer och radioförstärkare och jag med mina tamburiner och slutslagna cymbaler, som vi satte på hemgjorda ställningar.

Trummisen använder alla sina lemmar och hela sin kropp mycket då han spelar. Detta passade mig bra pga gymnastikbakgrund och ledde till  att jag småningom ville och måste ha ett fullt trumset. Det måste jag köpa utan föräldrarnas fulla stöd. Deras attityder var inte uppmuntrande, men de försökte dock inte direkt hindra vår nya hektiska musiksysselsättning. (Förutom ett fall:  i skolan var en matematiklärares utfrågning kanske gjort på min fars, rektorns initiativ).  Vårt band fyllde våra dagar i skolan och mina dagar och nätter hemma. Vi lärde oss mera engelska under bandövningarna än under lektionerna. Vi lärde oss att samarbeta. Vi lärde oss att spela ensam och tillsammans.  Vi lärde oss att sjunga solo och tillsammans. Vi blev under två och ett halvt års tid ett hyggligt tonåringsband, som redan uppträdde som andra band  på ett allmänt dansställe, ”tanssilava”. Det andra bandet var en dansorkester bestående av fullvuxna musiker som var nöjda med vårt inslag. Det var vi naturligtvis mycket glada och stolta över.

Att spela trummor i ett elgitarrband betyder att trummisen ofta planerar början och slutet till stycket, till stor del bygger berättelsens ramar, fortgång, stegringar, sänkningar. Han bygger volym. Han skapar betydelser genom att ge accenter. Han skapar intensitet.  Trummisen inreder dramascenen och belyser den.

Jag spelade trummor också på universitetet. Under första studieåret, efter julen, grundades det ett kombinerad stråk- och blåsorkester, en underhållningsorkester i medicinska fakulteten vid Helsingfors universitet. Jag blev den första trummis och spelade ett och halvt år i bandet.  Efter perioden som trummis i elgitarrband var det en utvidgande upplevelse att spela lätta populära evergreens och marscher i en större orkester.